igår när vi åt middag ringde emma. jag hade först inte tänkt svara, men fick en känsla i magen av att jag borde. så jag svarade. satte fingret mot andra örat och hörde ett högt skrålande. det tog några sekunder innan jag fattade vad det var. när jag fattade att det var timo räisänen som spelade let's kill ourselves a son log jag med hela kroppen. jag vickade lite med knät där jag stod med ena foten på ett trappsteg. mest för att inte väcka för mycket uppmärksamhet. men lyckan var total och jag blev helt varm. tänk vad ett litet telefonsamtal kan göra. tänk hur mycket man kan älska någon.