om man inte har varit på konsert på debaser medis med så kallad biosittning, är det lite svårt att förstå känslan. känslan av att ha ett plexiglas mellan bandet och dig. och det faktum att du sitter ner. med riktig otur med en balk precis framför sångaren. till en början är det ganska odrägligt. sen vänjer du dig. du vänjer dig vid att inte få tinitus och överraskas av att ljudet är riktigt bra. du vänjer dig vid att inte få en armbåge i sidan och vid att få strålkastarna rakt i fejjan lite då då och då. och bright eyes. bright eyes var bra. har man inte lyssnat på ett band och har de här "åh-hoppas-de-spelar-den-och-den-och-den-låten" förhoppningarna blir det lite segt att bara sitta och lyssna. men tack vare genomlyssnande av nya skivan gånger tre, lös jag upp både tre och fyra gånger. jag vet inte vad någon utav låtarna heter, men känner inte att det är relevant. bright eyes gick igenom ändå. både plexiglasrutan och mig. nästa gång ska jag vara mer förberedd.