jag letade i fyrtiofem minuter. i alla väskor. alla lådor. alla fickor. alla små skrymslen. alla små vrår. paniken spred sig i kroppen. när jag ringde till mor min och skrek "ja men kolla i flyttlådorna då jag veeeeet ju inte vaaaart jag kan ha lagt det!" skämdes jag samtidigt som jag såg mig själv dra visa-kortet hos polisen och bli tusenlappen fattigare för ett tillfälligt utfärdat pass. stoppar ner handen i fickan på min grå trenchcoat. där ligger passet. vi andas ut. mamma i ena änden och jag i den andra.



fourtyfive minutes of panic. i looked everywhere. in all my bags. in all my boxes. in all my pockets. in all the tiny little places where i might have put it. i rang mum and shouted at her to look in my old room. thinking that i must have put it in that black bag i think i left at theirs. i felt ashamed. i'm grown enough to keep track of things. things like passports. the relief we both felt as i put my hand down the pocket of my grey trenchcoat is indescribable. it was there. which means i'll be in london in less than twentyfour hours.