nästa gång åker jag första klass. inget snack om saken. inte nog med att man tvingas upp tidigt på morgonen (inget ont mot apotekaren, jag tycker om att vara i uppsala, jag är bara trött), skall man tvingas bökas och knuffas på tåget med alla andra morgontrötta pendlare. efter att ha klämt fingret i en utav sattygen till dörrar (de stängdes utan förvarning och visade ingen hänsyn för den stackare som stod i öppningen), svurit lite tyst över de tomma och inbjudande sätena i första klass, satte jag mig ner på golvet. nöden har ingen lag. så är det bara.