jag gnäller ibland, det måste jag erkänna. det gör vi nog alla, faktiskt. ibland har man ont någonstans, killen gjort slut eller så har det hänt något som gör att man bara är allmänt nere. men då pratar man med sina kompisar eller släkten om det. möjligtvis med en kollega om man har den relationen.

kvinnan på mitt jobb idag, som högt och tydligt i omklädningsrummet talade med sin dotter på telefon, fattar inte det. istället basonerar hon ut hur arg hon är på sin son, som blivit tagen av polisen både drogpåverkad och för droginnehav. därför skall han nu inte få det där halsbandet för 1000 kronor som hon köpt på rhodos (eller vilken gerkisk ö det nu var) till hans 18-års dag. istället skall han få ett värdebevis på 200 kronor till sin mobiltelefon. för det är vad han är värd i hennes ögon just nu.

jag kunde verkligen inte bry mig mindre. mycket för att samma kvinna jämt berättar saker för hela personalstyrkan, som ingen egentligen vill veta. ännu mindre bryr jag mig, för att samma kvinna är någon utav de mest otrevliga kvinnor jag träffat. frågan är om kvinnan kanske inte har någon kompis att gnälla hos. kanske borde ge henne tipset att skaffa en blogg, funkar ju jättebra att gnälla hos sina läsare...