efter snart tio månader i stockholm, är jag fortfarande lika fascinerad över fasonerna i tunnelbanan...

medelålders kontorsgubbar som kastar sig ner för trapporna på t-centralen, med blodådrorna i tinningarna så hårt pulserande att de borde spricka. med kraftigt våld sliter de upp de stängande dörrarna, för att sedan hoppa av på hötorget.

envisa tanter som tvunget skall tränga sig på tunnelbanan, utan att släppa förbi avstigande först. höggravida som får stå, för att den finniga tonåringen inte orkar resa sig. barn som skriker, härjar, dunkar fötterna i sätet och spottar på fönstret. utan att föräldern/läraren/vem som helst säger ifrån.

för att inte tala om den coola snubben som mer än gärna delar med sig av sin musik genom hörlurar som läcker, eller kvinnan i övre medelåldern som låter mobilen ringa på högsta volym, samtidigt som hon håller upp den framför sig, lyfter upp glasögonen i pannan och letar efter svarsknappen med pekfingret i en halvtimme.

en cykel. jag ska minsann köpa en cykel. eller sluta bry mig...