"Dom Skrattar åt mig..."

*suck* fan vad jag tykker synd om mig själv...
Folk skrattar åt mina fingrar och säger lite halv elakt: ”Det går över!”
Sedan har vi den där flummigheten, jag är rörelsehindrad till väldigt mild grad, om man jämför med andra, men vadå?? jag har levt med 2 väl fungerande händer i snart 16 år...
Och vem fan kan då förvänta sig att allt ska gå så bra...
Jag kan ju inte ens öppna en flaska med kapsyl... *suck*
”Life treats us hard” är det enda jag kan säga nu...
Och när även lilla hjärnan börjar ta skada, suger livet hårt...
Idag skulle jag ladda mobilen...
Efter flera försök inser jag att det är kontakten jag försöker få in i det lilla hålet... Erik skrattar... jag blir arg och slår han i magen...
Jag har det då inte lätt...
Vissa ändrade moment har ju sina följder lixom:

*Raka benen med vänster hand: ”Oh my god! It’s blood everywhere!”
*Raka sig under armarna med vänster hand: ”More blood!!”
*Borsta tänderna med vänster hand: Min syster skrattar och säger: ”Du har slem i hela ansiktet!!"
*Äta med vänster hand: Mamma säger: ”Vill du ha hjälp?!” Jag svarar: ”Nej!”, och slickar mig om kinderna...
*Ducsha med ENDAST vänster hand, höger inslagen i en MAXI-kasse: Pappa ropar: ”För helvete Emelie, det har gått 1 timme nu!!”

Så, slut på plågor...

---

detta är ett dagboksinlägg från lunarstorm. jag har brutit handleden, är nästan sexton och mycket (mykket) bitter.